En erfarenhet vi hade kunnat vara utan!

Efter en vecka med trevligt sällskap av syster med familj och kompisar som kommit och hälsat på så åkte vi alla ut till Norröra (saltkråkan) för att vara där över helgen. Det var ett pyssel med var vi skulle ställa bilar och vem som skulle åka vilken båt. Vi hade ett par trevliga varma dagar tillsammans. Åt kräftor och hade det allmänt mysigt.

På söndag morgon åkte Anders och hundarna båt till Furusund och vi var och vinkade av honom. Hannes blev ledsen att han inte fick åka båten med pappa men vi talade om att han och jag skulle åka båt med mormor och morfar.

Ett par timmar senare var det så dags att åka. Hannes gick glatt ner i båten och fick först sitta bredvid mormor och styra båten! Ni skulle sett hans ögon! De inte bara lös, de strålade!!!
Sen fick han sätta sig i mitt knä.
När vi kom ut en bit så blåste det upp lite och Kerstin hade lite svår att veta hur hon skulle ta vågorna. Det kom en del vågor som stänkte ner oss rätt regält. Så plötsligt slog en stor våg över fören och sen en våg till. Rolf, jag och Hannes slängde oss mot aktern redan vid första vågen men det var försent. Båten var vattenfylld. Vår stora IKEAkasse med täcken och kuddar flöt bort.
Allt gick på ett ögonblick.
Vi försökte en liten stund att styra in mot stranden med motorn tills den la av.
När Kerstin betämde sig för att hoppa överbord för att inte tynga ner båten mer så bara följde jag med, med Hannes. Jag vet inte varför, det var nog en kombination av instinkten att hålla mig nära henne, för jag visste att hon kunde hjälpa mig med Hannes, och en vågrörelse i hela båten som gjorde att jag nästan ramlade ur. Jag vet inte nu efteråt...
Jag vet att jag tänkte att båten försvinner ju ändå under mig vilken sekund som helst. Tyvärr drog jag med mig den ena åran när jag åkte över kanten.

Pappa sod kvar i båten och skrek till oss att försöka ta oss tillbaka till båten. Jag vet att han skrek "NEJ" just som Kerstin tog sitt hopp.
Vi var ungefär 75 meter från stranden och jag hade aldrig klarat att simma ända in! Inte med Hannes i alla fall!
Jag hade hela tiden sagt till Hannes att "det går bra det här", "Vad duktig du är!" "Vi ska bara simma lite". Han var jätterädd såklart. Jag lämnade över honom till Kerstin ganska snabbt och när vi väl kom fram till båten igen och vi kunde sätta honom innanför relingen blev han lite lugnare. Kerstin och jag hängde utanför relingen och Roffe rodde allt vad han kunde med den åran han hade. Inte en enda båt i sikte... Jo långt borta! Bara vår IKEAkasse och mina foppadojjor och några soppåsar syntes flytandes iväg...
Sen gick åran sönder... Det var bara att börja paddla med den bit som var kvar.
Jag vet att då tänkte jag att "Nä, vi ska allt klara det här!" och började simma med båten i ett fast grepp. Jag försökte desperat att förtränga vad som kunde finnas under mig i vattnet, allt det där som jag alltid varit rädd för; Stora taggiga ormar som vill äta upp mig och så.
När Kerstin sa att hon kände botten under sig så var det bara att hänga med en stund till och vila lite.

När vi väl kom i land satte jag mig med Hannes och försökte bara hålla honom varm och få honom att andas lite normalare. Allt var så klart blött, även allt i hans väska. Men vi hade satt på honom galonbyxor, gummistövlar och fleecetröja under flytvästen så han blev aldrig kall trotts att han var blöt. Det är vinden som är värst och den kom inte åt honom.

Vi konstaterade att både min och Kerstins mobiltelefon var vattenfylld, men Roffe hade haft sin i bröstfickan, så den fungerade. Vi ville dock vänta en liten stund till innan vi ringde till familjerna. Vad kunde de göra så länge vi var på fel sida vattnet? (Förmodligen en hel del, men så tänkte vi inte.)

Efter en liten stund kom det folk på den steniga stranden där vi satt för att kolla hur det hade gått för oss. De hade sett nått stort gult som flöt omkring och undrat vad det var. En karl sprang tillbaka för att fixa åror så de kunde kolla om vi fick igång motorn igen. En farbror på kryckor kom och en tant som det sen visade sig att hon hade brutit benet för bara ett par månader sen.

Vi gick bort dit Roffe och han med årorna skulle ta sig och jag satte mig med Hannes som nu hade gått in i ett något apatiskt tillstånd. Jag satt där på stranden och sjöng barnsånger för honom. Han somnade i ett apatiskt tillstånd.
Vi fick komma upp till ett hus och de gav oss te och banan. Sprang över till grannar och fixade barnkläder och en blöja! Vi fick på Hannes lite torra kläder och efter ett tag så började han äta på bananen och drack sitt te.
Som det ofta är i sådana här situationer visar det sig dessutom att kvinnan i husset som vi var i och Kerstin känner igen varandra och har gemensamma vänner i Sollentuna.

Roffe och karln som var med hade försökt hitta en del av våra saker och hade lyckats hitta åran. När de kom tillbaka så var det dags att föröka ta sig över till andra sidan. Så ner i nästa båt, vår båt på släp med Roffe i.

Väl på rätt sida vattnet ringde jag Anders som var på svensexa och talade om att jag ville att han kom hem direkt, för vi hade badat lite väl mycket... men vi levde!
När jag och Kerstin svängde upp i trädgården stod han där, rädd, ovetande om vad som hänt, med famnen full med varma tröjor och handdukar. Han var så underbart ... söt?!
Jag öppnade dörren och talade om att det var 3 timmar sen vi badat nu.
På spisen stod en wokgryta med kyckling och i öppna spisen brann det. Det var så skönt att komma hem!!!

Roffe sa att det här var en erfarenhet man hade velat ha varit utan. Under den stund som vi låg i vattnet var han panikslagen. Vi skulle ha stannat kvar i båten som klarar av att flyta vattenfylld med upp till 5 personer i.
Det hade inte jag en aning om! När mamma hoppade gjorde jag det också, båten sjönk! Nästa gång sitter jag kvar! (Det kommer aldrig att bli en nästa gång för jag sätter mig nog aldrig i en så liten båt igen.)

Annat att tänka på:
*Ta av barnen blöjor när ni är på sjön! Först blir de flytbojar och kan göra att barnet hamnar med baken över vattenytan och huvudet under. (Vi hade så bra kläder på Hannes att det inte hände och så bra flytväst) sen kan de bli så tunga att de drar ner barnet!
*Kolla vad du sitter i för båt! Kommer den att sjunka eller flyter den? (Det hjälper inte att en vet, alla måste VETA!)
*Lägg gärna packning i plastsäckar.
*Ring anhöriga (om ni kan) och kolla om det finns nåt de kan göra. De tänker kanske annorlunda än er som befinner er i chock.

Hannes verkar ha tagit allt ganska bra. Han pratar ibland om att vi badade med mormor och morfar men han glömmer förhoppningsvis att han var rädd. Det gick jättebra att åka båten över till Blidö.